Kämpar med att andas..

Dagarna bara går.. Dom rullar förbi i en sån himla fart. Ibland vill jag inget hellre än att ställa mig rakt upp och ner och skrika stooopp!
Men till vilken nytta? Jag skulle fortfarande befinna mig på samma plats, ha samma känslor, samma kris..

Jag kan inte beskriva min rädsla. Hur jag än skulle göra så kan du inte förstå. Du kan inte sätta dig in i paniken som uppstår då jag försöker se med mitt vänster öga.. Nu är jag juh inte så dum så att jag tror att jag ska se med det. Jag vet mycket väl att jag är blind på det. Men det som ekar i hela huvudet är: Hur fan ska jag överleva om höger blir likadant!? Jag vet att risken finns,.. Den är till och med ganska stor.
Sen finns möjligheten att jag aldrig förlorar synen.. Jag kanske för leva hela livet med synen i behåll. Det är vad dom säger i alla fall. Kan jag lita på det?
Vad ska jag tro? Vad ska jag tänka?
Jag vill inte känna mer!
Jag har nog kommit till en punkt då känslorna jag samlat på mig dom senaste månaderna måste få komma ut..
Men hur när jag inte kan gråta?
Hur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0