lillasystersilvhorn

i ett kolsvart rum, med slangar i näsan, dropp i armarna, en maskin bredvid sig som bara står och tjuter, människor som mumlar i omgivningen, någon som tjatar på dig att andas och du försöker öppna ögonen bara för att inse att du inte kan se..
Du grips av panik och skriker rakt ut i ren frustration.. Jag är blind! Jag kan inte se! Hjälp!
Då någon kommer fram och säger till dig: "Det är juh normalt efter en operation." Och lämnar dig igen. 
Då du helt plötsligt börjar dra efter luft.. Försöker få av dig täcket som har satt fast dig i sängen, skriker på hjälp.. Men ingen bryr sig om dig.. Ingen svarar på dina frågor.. Ingen lugnar dig..
Du tror att du ska dö nu.. Du har förlorat synen och ingen vill prata med dig.. Ingen vill säga till dig att du kommer klara dig.. Ingen lyssnar..
Lite mer morfin bara så att du slutar skrämma upp dom andra patienterna som ligger i samma uppvakningsrum..
Däå du vaknar nästa gång är du på väg någonstans. Sängen rullar och det känns som om det snöar på dig. "Var är jag någonstans?" Men du får inget svar. "Hoho." Men ingen svarar... Då du tar i med varenda muskel i hela kroppen (ha i åtanke att du varit sövd och är alldeles borta och inte en muskel fungerar som den ska) och skriker:  "Var i helvete tar ni mig någonstans?" Då en man svarar: "Till avdelningen." Under den här korta stunden har du redan hunnit tänka igenom alla möjligheter och risker.. "Någon kidnappar mig, dom ska skära ut mina njurar. Och jag kommer inte ens kunna försvara mig.."

Du fasar för nästa operation.. Vet redan om att på det där uppvaket vill du inte vakna en gång till. Men dagen kommer och du tänker samma tanke flera ggr innan du somnar på operationsbordet..

"Det är ingen fara, du kommer inte att se någonting efter operationen. Men det behöver inte betyda att du är blind för livet. Du kan vara lugn. Tänk på att andas lugnt."

Du vaknar.. Slö av allt morfin men du vet att någon har pratat med dig efter operationen. Du frågar första, bästa människa i närheten om du bara drömt eller om någon sagt till dig att operationen har gått bra. "Jag vet inte, ska kolla upp det." är svaret du får men människan kommer aldrig tillbaka.. Hon lämnar dig liggande.. Du ropar efter någon som kommer fram till sängen efter flera långa minuter som svarar precis samma sak.. Hon kommer inte heller tillbaka. Tårarna rinner ner för dina kinder. Inte för att du är rädd att ha förlorat synen den här gången utan för att ingen bryr sig. Ingen bryr sig om att svara på dina frågor. Ingen bryr sig om din oro.
Då du blivit uppkörd till abdelningen för att få vakna till liv där är du fortfarande inställd på samma sak.. Var det så att någon sagt till dig hur operationen gått.. Då du ringer på klockan för att få ett svar svarar sjuksköterskan dig på precis samma sätt som dom gjort nere på uppvaket.. Och inte heller hon kommer tillbaka.. Du knäcks totalt.

Att vara så utlämnad, så ensam, så övergiven är det värsta du någonsin upplevt. Att människor på ett uppvak inte ens vet om din situation är skrämmande. Att dom låtit dig ligga där livrädd, trasig och förtvivlad utan att ens prata med dig är förskräckligt..
Det finns inga ord för den sorg jag känner då jag tänker på vissa saker man kan behöva utstå.. Saker jag inte ens önskar min värsta ovän. 

Om dom bara visste..