Att vakna upp..
i ett kolsvart rum, med slangar i näsan, dropp i armarna, en maskin bredvid sig som bara står och tjuter, människor som mumlar i omgivningen, någon som tjatar på dig att andas och du försöker öppna ögonen bara för att inse att du inte kan se..
Du grips av panik och skriker rakt ut i ren frustration.. Jag är blind! Jag kan inte se! Hjälp!
Då någon kommer fram och säger till dig: "Det är juh normalt efter en operation." Och lämnar dig igen.
Då du helt plötsligt börjar dra efter luft.. Försöker få av dig täcket som har satt fast dig i sängen, skriker på hjälp.. Men ingen bryr sig om dig.. Ingen svarar på dina frågor.. Ingen lugnar dig..
Du tror att du ska dö nu.. Du har förlorat synen och ingen vill prata med dig.. Ingen vill säga till dig att du kommer klara dig.. Ingen lyssnar..
Lite mer morfin bara så att du slutar skrämma upp dom andra patienterna som ligger i samma uppvakningsrum..
Däå du vaknar nästa gång är du på väg någonstans. Sängen rullar och det känns som om det snöar på dig. "Var är jag någonstans?" Men du får inget svar. "Hoho." Men ingen svarar... Då du tar i med varenda muskel i hela kroppen (ha i åtanke att du varit sövd och är alldeles borta och inte en muskel fungerar som den ska) och skriker: "Var i helvete tar ni mig någonstans?" Då en man svarar: "Till avdelningen." Under den här korta stunden har du redan hunnit tänka igenom alla möjligheter och risker.. "Någon kidnappar mig, dom ska skära ut mina njurar. Och jag kommer inte ens kunna försvara mig.."
Du fasar för nästa operation.. Vet redan om att på det där uppvaket vill du inte vakna en gång till. Men dagen kommer och du tänker samma tanke flera ggr innan du somnar på operationsbordet..
"Det är ingen fara, du kommer inte att se någonting efter operationen. Men det behöver inte betyda att du är blind för livet. Du kan vara lugn. Tänk på att andas lugnt."
Du vaknar.. Slö av allt morfin men du vet att någon har pratat med dig efter operationen. Du frågar första, bästa människa i närheten om du bara drömt eller om någon sagt till dig att operationen har gått bra. "Jag vet inte, ska kolla upp det." är svaret du får men människan kommer aldrig tillbaka.. Hon lämnar dig liggande.. Du ropar efter någon som kommer fram till sängen efter flera långa minuter som svarar precis samma sak.. Hon kommer inte heller tillbaka. Tårarna rinner ner för dina kinder. Inte för att du är rädd att ha förlorat synen den här gången utan för att ingen bryr sig. Ingen bryr sig om att svara på dina frågor. Ingen bryr sig om din oro.
Då du blivit uppkörd till abdelningen för att få vakna till liv där är du fortfarande inställd på samma sak.. Var det så att någon sagt till dig hur operationen gått.. Då du ringer på klockan för att få ett svar svarar sjuksköterskan dig på precis samma sätt som dom gjort nere på uppvaket.. Och inte heller hon kommer tillbaka.. Du knäcks totalt.
Att vara så utlämnad, så ensam, så övergiven är det värsta du någonsin upplevt. Att människor på ett uppvak inte ens vet om din situation är skrämmande. Att dom låtit dig ligga där livrädd, trasig och förtvivlad utan att ens prata med dig är förskräckligt..
Det finns inga ord för den sorg jag känner då jag tänker på vissa saker man kan behöva utstå.. Saker jag inte ens önskar min värsta ovän.
Om dom bara visste..
tänk att en så liten sak..
Jag slängde upp dörren till kylskåpet för att blanda mig lite saft. Och där inne stod den. Min bakis-loka jag köpte igår morse.. Den hade jag precis glömt av. :D Underbara Loka!
Jag känner mig lite förvirrad. Det är så mycket som ska hända och ändå ingenting alls. Det känns som om jag bara går och väntar.. Möte hit och möte dit.. men näääär? Jag behöver svar. Denna förbannade ovisshet gör mig galen!!
Det är helt klart bäst jag sätter mig och ringer lite samtal imorgon. Dessa jävla samtal. Gah!
Nä, nu ska jag sluta gnälla. Dagen har faktiskt varit helt okej.. Nästan lite spännande till och med. ;)
Det är väl dags att krypa ner i sängen så att jag får lite sömn.. Upp tidigt imorgon för att träna. Sen kommer J på besök vid tio. Lär väl bli åttio koppar kaffe och en jäkla massa samtal att ringa. Men bara det blir gjort kan jag nog slappna av lite sen.
Pladder, pladder.. Nä jag är inte förvirrad. Jag lovar. ;)
Funderar lite på en tripp till Gbg i helgen. Vore kanske lite skoj. :p
Åh, godnatt!
utan förvarning..
Det var så varmt att det kändes som om jag skulle börja koka, jag kunde inte andas, det tjöt i öronen på mig, hjärtat slog för hårt, illamåndet steg upp i halsen.. Panik! Det bara skrek panik.. Över allt. Varenda tanke som slog mig slutade i panik. Panik, panik, panik!
Det får inte bli såhär.. Då klarar jag inte av det.
Jag har länge undrat vad det varit för fel på mig eftersom jag inte känt paniken.. Men det var nog bara lugnet före stormen.
Jag har förstått på mina drömmar den sista tiden att något är på gång, på min ovilja, det apatiska beteendet som infunnit sig.. Jag har inte lust med någonting. Har ingen ork med någonting.
Jag vill inte vara med om det här.. Jag vill inte mer.
Jag vet att jag borde följa ditt råd, T. Men jag klarar just nu inte av det. Men jag vet att jag borde. Det finns så mycket saker som jag egentligen borde..
Snälla, hjälp mig!
Jag behöver dig!
Klockan är alldeles, alldeles för mycket och jag kan bara inte ta mig till sängen. Jag vet inte varför. Det bara inte går. Det är inte så att jag oroar mig för att somna. Mina drömmar är inte så otäcka just nu. Men dom väcker obehag och olust.
Jag är rädd att jag är på väg neråt igen.. Det är kämpigt att vakna om morgonen, jobbigt att ta sig ur sängen. Och helst av allt skulle jag inte gå utanför dörren om dagarna. Jag vet inte varför egentligen. Det är som om orken har runnit ur mig. Orken till att hålla humöret uppe.. Jag behöver nog hjälp. Någon att prata med i alla fall. Någon att ventilera alla dessa tankar och funderingar med.
Det finns en man.. Han dök upp när molnen var som mörkast och han har funnits här från och till sedan dess. Jag vet inte vad han gör med mig.. Vad som händer i min kropp då han hör av sig. Men han får mig att må bra, att känna glädje att säga saker jag inte trodde att jag kunde..
Jag önskar att det fanns fler människor som han.
Och så kommer verkligheten över mig. Förbjuden frukt. Förgiftat äpple. GAH!!
Kommer jag ta mig ur djupet eller kommer jag bara kunna kippa efter luft med nosen över vattenytan?
Jag behöver dig!
Tro, hopp och ...?
Det här med att man bara behöver skriva av sig då man mår dåligt. Eller ja, när man mår som sämst. Varför skriver jag inget då jag mår ganska bra. När jag ser ljust på framtiden. Då jag fortfarande kan hoppas och drömma? Jag vet verkligen inte. Underligt känns det i alla fall. :)
Och idag är en sån där dag.. Jag mår riktigt bra. Jag har tränat, varit på en promenad, sett barnen leka i parken, ätit god mat, pratat en massa strunt, drömt, funderat och bara varit. Och alltså har jag egentligen ingenting att skriva här.
Mina tankar är fortfarande desamma, ångesten kommer dagligen fast under mer kontrollerade fprmer.. Och framför allt, jag kan känna lyckan. Det enda som saknas nu är den där härliga känslan av förälskelsen. Den som jag inte känt på såå länge. Jag saknar den. Och jag hoppas så innerligt att den hittar mig någon dag..
Fjärilar i magen, lyckorus i huvudet, en konstigt lycklig känsla av panik.. Haha..
Men som sagt.. Hoppet finns här.
Låt mig bara slippa ångesten så ska jag nog klara av det här med..
