Skräckslagen..
Jag är så fruktansvärt trött att det känns som om jag ska tuppa av och ändå kan jag inte sova.. Kan inte slappna av,..
Kvinnorna i samma sal sover som stockar. Snarkar så gött att jag blir avundsjuk.
Äh, jag har ingenting att komma med idag. Blockerat.
Jag vet inte hur det här slutar fören det är över..
Jag vet dock att jag inte kommer ha någon möjlighet att varken skriva här, titta fb eller läsa sms så snälla ni.. Skicka inga.
Jag kommer bara blir frustrerad om jag inte kan läsa dom..
Jag hör av mig, när jag har ork. Det lovar jag.
GAAH!
Kvinnorna i samma sal sover som stockar. Snarkar så gött att jag blir avundsjuk.
Äh, jag har ingenting att komma med idag. Blockerat.
Jag vet inte hur det här slutar fören det är över..
Jag vet dock att jag inte kommer ha någon möjlighet att varken skriva här, titta fb eller läsa sms så snälla ni.. Skicka inga.
Jag kommer bara blir frustrerad om jag inte kan läsa dom..
Jag hör av mig, när jag har ork. Det lovar jag.
GAAH!
Har du en famn för mig?
Väskan är packad, hemmet är klart.. Nu är det bara jag kvar.
Ett bad och en smörgås sen ska jag krypa ner i sängen och försöka sova.. Jag kommer inte lyckas. Jag vet juh det..
Men försöka ska jag. På fullaste allvar.
Jag har sådan ångest att jag mår illa. Konstigt att den där klumpen i magen kan kännas så stor.. Att det känns som om man kan ta på den.. Det kryper i hela kroppen på mig.. Armarna kittlar och benen somnar.. Tänk om jag ändå bara kunde få rymma från verkligheten. Men den är här och den är nu.
Kan du inte bara berätta för mig att det är en dröm nu? Väcka mig genom att smeka mig på kinden och säga att det bara var en mardröm? Krama om mig och berätta att jag kan sluta oroa mig nu? Att det är min tur nu? Att vinden har vänt och att lyckan är på väg?
Men vad drömmer jag om..? Orealistisk? Ja.
"Här finns så mycket vackert, som jag inte kan se. Jag drar mig sakta undan och solen följer med. Jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag är. Det regnade idag och det finns en mening med det.
Har du en famn för mig? Har du en famn för mig? Var du än befinner dig. Har du en famn för mig?"
Tankegångar..
Jag vet inte vad jag ska tänka.. Eller känna heller för den delen. Det närmar sig nu.. På onsdag bär det av mot Gbg och en jäkla massa möten med läkare av olika slag.
Hjärnan går på högvarv trots att den är tom. Hur kan det gå ihop?
Dagarna lever jag precis som vanligt, trots att jag är galet trött på att gå hemma, så lyckas jag i alla fall njuta av dagen.. Kvällar och nätter blir värre..
Har börjat förbereda här hemma. Plockat iordning, rensat bland all skit, imorgon blir det en sväng till källaren med kartonger jag plockat ihop. Datorn är rensad på det mesta.. "Medlemsskap" på sidor jag inte kommer behöva är nerstängda och avslutade. Om ni bara kunde ana vad det är som rör sig i mitt huvud..
Tänk om det här var sista gången jag kunde betala mina räkningar själv?
Om jag inte kommer kunna storhandla själv i fortsättningen?
Om jag inte kommer kunna tömma kattlådan själv?
Och jag inte kommer kunna välja gardiner själv.. Matta.. Sängkläder..
Gah! Jag blir galen!!
Och så helt plötsligt vaknar hoppet till liv.. Tänk om operationen går bra? Om jag alltid får behålla synen? Att jag kan fortsätta se såhär bra i resten av mitt liv? Var ska jag börja då? Vad kan jag göra för att må bättre då? Det finns så mycket jag vill ta tag i, förändra.. Förnya. Usch!
Men när sjutton vet jag om jag kan det?
Otacksamma människor!! Ni vet inte vad ni har fören ni förlorar det.. Var tacksam för det lilla..
Jag är nog egentligen rätt arg. Det känns så. Ibland. Inte just nu.. Men ibland blir jag så förbannad att jag inte vet var jag ska ta vägen.. Jävla idioter!!
Vem fan ska vattna mina blommor? Mata mina katter? HELVETE!!
Jag vill ha ett jävla liv!! Jag har för fan ett fast jobb, ett jobb som jag inte kan gå till. En fast inkomst som kommer raseras fullkomligt. Jag har för helvete utgifter, vem ska betala dom?? Jag kommer inte överleva på sjukpenningen.. Blind, fattig och ensam är vad jag kommer bli..
Jävla fitt-liv!!
Min tid är inte nu.. Den var igår..
Hjärnan går på högvarv trots att den är tom. Hur kan det gå ihop?
Dagarna lever jag precis som vanligt, trots att jag är galet trött på att gå hemma, så lyckas jag i alla fall njuta av dagen.. Kvällar och nätter blir värre..
Har börjat förbereda här hemma. Plockat iordning, rensat bland all skit, imorgon blir det en sväng till källaren med kartonger jag plockat ihop. Datorn är rensad på det mesta.. "Medlemsskap" på sidor jag inte kommer behöva är nerstängda och avslutade. Om ni bara kunde ana vad det är som rör sig i mitt huvud..
Tänk om det här var sista gången jag kunde betala mina räkningar själv?
Om jag inte kommer kunna storhandla själv i fortsättningen?
Om jag inte kommer kunna tömma kattlådan själv?
Och jag inte kommer kunna välja gardiner själv.. Matta.. Sängkläder..
Gah! Jag blir galen!!
Och så helt plötsligt vaknar hoppet till liv.. Tänk om operationen går bra? Om jag alltid får behålla synen? Att jag kan fortsätta se såhär bra i resten av mitt liv? Var ska jag börja då? Vad kan jag göra för att må bättre då? Det finns så mycket jag vill ta tag i, förändra.. Förnya. Usch!
Men när sjutton vet jag om jag kan det?
Otacksamma människor!! Ni vet inte vad ni har fören ni förlorar det.. Var tacksam för det lilla..
Jag är nog egentligen rätt arg. Det känns så. Ibland. Inte just nu.. Men ibland blir jag så förbannad att jag inte vet var jag ska ta vägen.. Jävla idioter!!
Vem fan ska vattna mina blommor? Mata mina katter? HELVETE!!
Jag vill ha ett jävla liv!! Jag har för fan ett fast jobb, ett jobb som jag inte kan gå till. En fast inkomst som kommer raseras fullkomligt. Jag har för helvete utgifter, vem ska betala dom?? Jag kommer inte överleva på sjukpenningen.. Blind, fattig och ensam är vad jag kommer bli..
Jävla fitt-liv!!
Min tid är inte nu.. Den var igår..
att tänka positivt..
när allting går emot en och sanningen är för tuff.. då är det nästan omöjligt att tänka positivt. Men ni ska veta att jag försöker. Varenda dag.
Och just nu kan jag faktiskt inget annat än att skratta.. Sitter med en hätta på huvudet, har dragit ur enmiljonsjuhundraåttiotusenfemhundratre slingor (alldeles själv), kletat i hårfärgen (som knappt räckte) och sitter nu och väntar på att tiden ska gå..
Ni kan tänka er vilket arbete detta har varit va? ;) Men är man envis så är man. Punkt!
Livet är ganska trevligt för tillfället. Jag har vänner som förgyller mina dagar på alla möjliga olika sätt. Genom sms, telefonsamtal eller varför inte en massa rundor med Yatzy? ;)
Mina älskade hårbollar som alltid ska ligga på datorn och störa mig, min bror som bara är i vägen, och så har vi juh det där jäkla tvättmedelsföretaget!!
Jag vill ha mitt tvättmedel!! :p
Ja, jösses mössa vad jag babblar.. Men just nu är faktiskt saker och ting ganska bra. :) Och man måste juh fånga ögonblivket då det kommer..
Min tid är nu!
Och just nu kan jag faktiskt inget annat än att skratta.. Sitter med en hätta på huvudet, har dragit ur enmiljonsjuhundraåttiotusenfemhundratre slingor (alldeles själv), kletat i hårfärgen (som knappt räckte) och sitter nu och väntar på att tiden ska gå..
Ni kan tänka er vilket arbete detta har varit va? ;) Men är man envis så är man. Punkt!
Livet är ganska trevligt för tillfället. Jag har vänner som förgyller mina dagar på alla möjliga olika sätt. Genom sms, telefonsamtal eller varför inte en massa rundor med Yatzy? ;)
Mina älskade hårbollar som alltid ska ligga på datorn och störa mig, min bror som bara är i vägen, och så har vi juh det där jäkla tvättmedelsföretaget!!
Jag vill ha mitt tvättmedel!! :p
Ja, jösses mössa vad jag babblar.. Men just nu är faktiskt saker och ting ganska bra. :) Och man måste juh fånga ögonblivket då det kommer..
Min tid är nu!
..skulle allt detta bara vara..
en mardröm..
Men jag vaknar inte. Jag kämpar och sliter men jag vaknar verkligen inte..
Kan det vara för att jag lever i ovissheten, i mardrömmen. Jag kommer inte kunna vakna.. Jag sitter fast här. Bunden. Frustrerad. Orkeslös. Nollställd. Hjälplös.
Om jag bara kunde sätta ord på mina tankar så kanske det kunde lugna sig lite.. Men känslorna är så blandade. Att hoppet skulle vara det sista som överger människan är nog sant. Självklart hoppas jag att jag får behålla synen. Men det finns ingen som kan lova mig det. Det ska tiden få utvisa.. Men hur länge ska jag behöva vänta, undra, hoppas..
Jag ställer in mig på att få leva resten av mitt liv som blind. Jag tror att det kan gå. Ibland. Sen kommer tvivlet, sorgen, smärtan.. Hur fan ska jag överleva?
Jag drömde om ett liv i lycka.. Om ett liv som alla andra har. Slutar det såhär så får jag ingenting. Jag hade redan ställt in mig på att aldrig få några egna barn (men hoppet fanns där).. Men nu, när jag inser att jag förmodligen blir blind så kan inte ens hoppet leva vidare.. Jag är så förtvivlad. Vad ska det bli av mig?
Kan ingen trolla bort min ångest? Kan ingen berätta för mig vad som kommer hända? Kan ingen ge mig styrka?
Jag skulle behöva det nu..
Men jag vaknar inte. Jag kämpar och sliter men jag vaknar verkligen inte..
Kan det vara för att jag lever i ovissheten, i mardrömmen. Jag kommer inte kunna vakna.. Jag sitter fast här. Bunden. Frustrerad. Orkeslös. Nollställd. Hjälplös.
Om jag bara kunde sätta ord på mina tankar så kanske det kunde lugna sig lite.. Men känslorna är så blandade. Att hoppet skulle vara det sista som överger människan är nog sant. Självklart hoppas jag att jag får behålla synen. Men det finns ingen som kan lova mig det. Det ska tiden få utvisa.. Men hur länge ska jag behöva vänta, undra, hoppas..
Jag ställer in mig på att få leva resten av mitt liv som blind. Jag tror att det kan gå. Ibland. Sen kommer tvivlet, sorgen, smärtan.. Hur fan ska jag överleva?
Jag drömde om ett liv i lycka.. Om ett liv som alla andra har. Slutar det såhär så får jag ingenting. Jag hade redan ställt in mig på att aldrig få några egna barn (men hoppet fanns där).. Men nu, när jag inser att jag förmodligen blir blind så kan inte ens hoppet leva vidare.. Jag är så förtvivlad. Vad ska det bli av mig?
Kan ingen trolla bort min ångest? Kan ingen berätta för mig vad som kommer hända? Kan ingen ge mig styrka?
Jag skulle behöva det nu..
Rädsla..
Ja.. Jag är verkligen rädd. Just nu är jag rädd för att gå och lägga mig.. Rädd för drömmarna jag inte kan kontrollera.. Rädd för ångesten jag kan komma att uppleva. Rädd att vakna svettig och orolig.. Rädd att inte vakna alls.
Men jag kan nog inte rymma från detta, det är mitt liv, min ångest.
Var håller du hus? Var är dina vingar? Jag hoppades att du skulle skydda mig...
Men jag kan nog inte rymma från detta, det är mitt liv, min ångest.
Var håller du hus? Var är dina vingar? Jag hoppades att du skulle skydda mig...
En strimma av ljus..?
Natten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig..
Låg på sängen och var sådär härligt sömnig då jag plötsligt insåg det.. Jag kanske aldrig får se våren igen.. Solen, tussilagon, ilskna bin, gräset bli grönt, nykära par.. Allt det där underbara man längtar till när vintern blivit för lång..
Ibland känns det som om tiden står stilla men nu helt plötsligt går den alldeles för fort. Skrämmande fort. Jag är snart 27 år gammal och inser plötsligt vad jag kan gå misste om i livet. Saker jag kanske aldrig kommer få se, aldrig kommer få uppleva. Det känns som om det tar slut nu. Jag vet visserligen att man kan leva som blind, att man faktiskt kan få ett alldeles underbart liv. Men jag vill inte.
Jag vill inte bli hon, den där.. Hon som förlorade synen som 27-åring, hon som får leva resten av livet ensam, hon som inte kan minnas hur hennes föräldrar, vänner och bekanta ser ut, hon som inte klarar sig utan hjälp, hon som inte gjorde något med sitt liv, hon som förlorade hoppet, hon som aldrig får se tussilagon slå ut..
Jag har inga stora drömmar. Inga orealistiska sådana.. Jag vill bli lycklig, trygg och stå stadigt på jorden.. Men utan syn.. Vad blir jag då? Svag? Rädd? Sluten?
Om jag ändå bara kunde få veta.. Vad var det som gick snett förra gången? Kan ni garantera mig att den här operationen blir lyckad? Hur ska jag klara mig under dom sex månader oljan är kvar i ögat? Vad händer om jag förlorar synen? Kommer jag klara mig ekonomiskt? Kommer jag överleva att gå hemma? Behöver jag flytta? Var vill jag ta vägen? Orkar jag med detta? FAN!!
Tänk om jag ändå kunde gråta.. Men jag kan inte. Jag känner mig bara tom.. Så himla tom. Och när känslorna bubblar upp till ytan.. Ja.. Vad händer då? Jag vet inte.. Jag vet ingenting.
Nu ljög jag.. Jag vet att jag vill få behålla synen, att jag har en massa saker jag vill uppleva.. Och ingenting kan jag få svar på fören det är över..
Nu står tiden stilla igen.. Alldeles stilla.
Låg på sängen och var sådär härligt sömnig då jag plötsligt insåg det.. Jag kanske aldrig får se våren igen.. Solen, tussilagon, ilskna bin, gräset bli grönt, nykära par.. Allt det där underbara man längtar till när vintern blivit för lång..
Ibland känns det som om tiden står stilla men nu helt plötsligt går den alldeles för fort. Skrämmande fort. Jag är snart 27 år gammal och inser plötsligt vad jag kan gå misste om i livet. Saker jag kanske aldrig kommer få se, aldrig kommer få uppleva. Det känns som om det tar slut nu. Jag vet visserligen att man kan leva som blind, att man faktiskt kan få ett alldeles underbart liv. Men jag vill inte.
Jag vill inte bli hon, den där.. Hon som förlorade synen som 27-åring, hon som får leva resten av livet ensam, hon som inte kan minnas hur hennes föräldrar, vänner och bekanta ser ut, hon som inte klarar sig utan hjälp, hon som inte gjorde något med sitt liv, hon som förlorade hoppet, hon som aldrig får se tussilagon slå ut..
Jag har inga stora drömmar. Inga orealistiska sådana.. Jag vill bli lycklig, trygg och stå stadigt på jorden.. Men utan syn.. Vad blir jag då? Svag? Rädd? Sluten?
Om jag ändå bara kunde få veta.. Vad var det som gick snett förra gången? Kan ni garantera mig att den här operationen blir lyckad? Hur ska jag klara mig under dom sex månader oljan är kvar i ögat? Vad händer om jag förlorar synen? Kommer jag klara mig ekonomiskt? Kommer jag överleva att gå hemma? Behöver jag flytta? Var vill jag ta vägen? Orkar jag med detta? FAN!!
Tänk om jag ändå kunde gråta.. Men jag kan inte. Jag känner mig bara tom.. Så himla tom. Och när känslorna bubblar upp till ytan.. Ja.. Vad händer då? Jag vet inte.. Jag vet ingenting.
Nu ljög jag.. Jag vet att jag vill få behålla synen, att jag har en massa saker jag vill uppleva.. Och ingenting kan jag få svar på fören det är över..
Nu står tiden stilla igen.. Alldeles stilla.
